Vaknar på morgon i relativt gott mod. Ribban av positivitism växer sig starkare tillsammans med morgonciggen. Morgon tet (som har fått ersätta morgonkaffet då jag börjar inse att det faktist är sant att jag uvecklar ångest attacker av för mycket koffein) späder på lugnet över att dagen kommer bli hyffsat lyckad.
Dom små tum-nagel sketcherna kluddras i mitt block tillsammans med Ellen-show och positiviteten sprudlar över mig.
Nästa morgoncigg- som bör mer kallas efter-frukost-cigg (lika viktig som den första) drar mina tankar in mot skuggorna.
Här är jag. Jag är här.
Tänker hjärnan när jag suger ner gifter i lungorna.
Jag ser inte en enda människa.
Inser jag.
Och regnet har gjort luften kall som satan. (ja det bryr jag mig iförsig inte så mycket om)
Men tomheten och tystanden gör mig depremerad.
Tre år.
Tre år ska jag typ stanna här.
Inget att göra förutom att plugga, fjortis-supa och se på TV.
Inget att fota.
Inget att inspirera av.
Det är tomt och det är tyst.
Men trots denna tystand som omsluter min värld vägrar jag välkommna negativiteten.
Idag ska jag inte vara negativ.
Idag ska jag fan i mig drunkna i positivitism. (även om det är ett 'riktigt' ord eller inte)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar